Påklädd eller avklädd - valfrihet eller förtryck

Det har sedan en tid varit en hel del diskussioner kring dansstilen mahraganat och dess allt mer avklädda dräkter, samt hur dansstilens mer vulgära uttryck förflyttat sig till andra stilar inom orientalisk dans som tidigare ansetts mer "rumsrena". I samband med denna diskussion har det även talats om huruvida de allt mer avklädda orientaldansdräkterna är ett tecken på valfrihet eller förtryck. Någonstans har jag läst att det mer eller mindre är ett krav från (de manliga) restaurangägarna att dansaren ska ha mer avslöjande dansdräkter medan andra säger att dansaren har rätt att välja själv och inte ska bli smutskastad för sitt val. Jag sitter såklart inte inne på något svar om vad som är rätt och fel, men jag vill lyfta några tankar och min syn på det hela.

Jag tycker att den här klassiska bilden av Prinsessan Leia - iklädd den så kallade slavdräkten - framför fienden Jabba speglar dagens klädkod ganska bra…

Jag tycker att den här klassiska bilden av Prinsessan Leia - iklädd den så kallade slavdräkten - framför fienden Jabba speglar dagens klädkod ganska bra…

Inte sällan uppstår frågan hur det kommer sig att dansdräkterna visar så mycket hud medan kvinnor i de länder dansen kommer ifrån måste dölja sig i burka eller slöja. Svaret på frågan handlar om när dansen i slutet av 1800-talet visades upp som något exotiskt i västvärlden och kläderna som valdes hade sin grund i föreställningar om ”den mystiska orienten”, som västerlänningar då egentligen inte hade någon vidare rättvis bild av. Västvärldens (manliga) föreställningar blev alltså den nya verkligheten och normen för dansare även i öst.

Idag utsätts vi ständigt för (oönskade) normer i vårt samhälle och det är svårt - för att inte säga omöjligt - att inte påverkas. Detsamma gäller såklart i dansvärlden. Ju mer avklädda dräkter vi ser, desto mer förflyttas normen åt det mer exponerande. Men måste avklätt vara dåligt? Nej, inte alls. Många anser att det visar på makt och valfrihet att kunna välja det mer avklädda alternativet.

Men om vi vänder på frågan: Varför anses det påklädda med burka eller slöja vara förtryck och det avklädda valfrihet? Jag vill påstå att de båda visar på resultatet av manliga normer och önskemål som tar sig motsatta uttryck.

Foto: Ellinor Roxengren

Foto: Ellinor Roxengren

Jag har hört och läst diskussioner som ifrågasätter om kvinnor i Mellanöstern verkligen själva skulle välja att ha slöja och menar att de är förtryckta och inte vågar eller kan välja något annat. Kan då inte samma tankesätt appliceras på den motsatta avklädda normen; Om kravet på mer avslöjande dansdräkter kommer från en manlig restaurangägare är det väl detsamma som kravet på att dölja sig?

Det är givetvis en mer komplex diskussion än det här. Det finns inget rätt eller fel och alla får välja vad de vill ha på sig. Jag vill i detta inlägg främst lyfta fram att det finns en tydlig norm - som är skapad för att vara ouppnåelig utan retuschering - i samhället i stort och jag tycker att det är viktigt att reflektera kring varför vi väljer som vi gör.

- Kampen fortsätter!

Maria Granströminternationella kvinnodagen, historia, orientalisk dansKommentera
Passa på!

Samtliga bilder från Historiepoddens facebooksida.

Det är märkliga tider vi lever i, mycket är osäkert och många håller sig hemma. Dansare och kursdeltagare som i vanliga fall ses en eller ett par gånger i veckan kan tänkas bli rastlösa. Jag vill därför komma med det enkla tipset att kanske passa på att göra de där småsakerna som vi annars skjuter upp: byta resårband på fingercymbalerna, sy fast den där hyskan och haken på dräkten som ersatts av säkerhetsnålar eller kanske sy den där cirkelkjolen som du köpt tyg till för en tid sedan.

Allt detta blir såklart mycket trevligare om man har något trevligt att lyssna på under tiden!
Själv är jag ett stort fan av Historiepodden där två historielärare på ett underhållande sätt gör historia lättillgängligt för lyssnaren. Som dansare ägnar vi mycket tid åt det som direkt syns på scen, nämligen teknikträning och dansdräkter, men det är lätt att glömma den kultur och historia som vår dans uppstått i och härstammar från. Jag har därför påtat ihop en lista med avsnitt som berör historia från Egypten, Turkiet, Iran och Irak. Länkarna går till Acast men podden finns givetvis via andra appar.

Trevlig lyssning!

 

EGYPTEN

Avsnitt 59: Akhenaton och Nefertari
Som titeln säger handlar detta om den egyptiske faraon Akhenaton (1351–1334 f.Kr.) och hans gemål Nefertiti (1380–1331 f.Kr.) samt den tid och det samhälle de levde i.

Avsnitt 171: Deullen om Nilen
Under historiens gång har folk alltid tävlat om att vara först med saker och ting, så även att hitta Nilens källa, vilket detta avsnitt handlar om.

Avsnitt 187: Tutankhamon
Om det är något folk i allmänhet känner till om Egyptens historia brukar det kanske vara namnet Tutankhamon. Avsnittet tar kort upp det lilla som är känt om Tutankhamons liv men fokuserar på utgrävningarna under 1920-talet.

 Avsnitt 271: Mumier
Som titeln avslöjar talas det här om mumier, hur mumifieringen gick till samt samtidens religösa synsätt.

 

IRAN

Avsnitt 84: Den driftige Darius
En del av Irans historia som utspelar sig runt 500 f. Kr., om hur en av Irans storkungar kom till makten och fattade betydande beslut för landets framtida struktur.

Avsnitt 163-162: Perserkrigen del 1-3
Del 1: Aten och Sparta
Del 2: Slaget vid Marathon
Del 3: Perserkrigens klimax
I tre faktaspäckade avsnitt avhandlas de Persiska krigen under sent 400-tal f.v.t., vars utgång nog kan sägas ha varit avgörande för Europas och Sydvästasiens fortsatta historia. Om ni har sett filmen ”300” har ni kanske en aning om vad det handlar om, men har då också fått en väldigt skev bild av aktörerna.

Avsnitt 53: Det Sassanidiska persiens födelse
Ett avsnitt som börjar i Iran år 226 e.Kr. då Ardashir I övertar makten och avslutas runt år 650 i och med arabernas invasion och införandet av islam. Vi får även bekanta oss med religionen zoroastrismen och den gamla eldkulten som vi fortfarande ser under det persiska nyårsfirandet samt drottning Zenobia som under 200-talets senare hälft besegrar romerska legioner.

 

 TURKIET

Avsnitt 130: Osmanernas harem
Många har kanske en bild av ett harem som är baserad på västerländska konstnärers målningar som föreställer något som konstnären själv troligtvis aldrig sett. Stämmer verkligen västvärldens bild av ett harem? I avsnittet sägs bland annat att "haremet är en komplex och fascinerande institution som har spelat stor roll i det här enorma och viktiga historiska imperiet [Osmanska riket]". Här diskuteras bland annat hur kvinnor under 1500- och 1600-talen vinner stort inflytande på den politiska arenan.

Avsnitt 160: Göbekli Tepe
Utgrävningarna av Göbekli Tepe i nuvarande Turkiet påbörjades så sent som under 1990-talet. Bland det mest häpnadsväckande med denna 12 000 år gamla plats är att den visar på ett agrarsamhälle under den tid vi tidigare trott bara varit ett jägare- och samlarsamhälle.

 

IRAK

Avsnitt 37: Mesopotamien
Detta är ett av mina personliga favoritavsnitt som jag ofta återkommer till. Det handlar kort och gott om området som idag är en del av Irak. Det talas om sumerer, akkader, religion, myter, skriftspråk och en del om Gilgamesheposet - allt för omkring 4000 år sedan.

 

PERSONER med anknytning till området

Avsnitt 121: Mesopotamiens okrönte drottning
Ett avsnitt om den brittiska arkeologen, författaren och forskningsresanden Gertrude Bell. Som 23-åring, i början av 1900-talet, påbörjade hon en resa som skulle ta henne till olika delar av Mellanöstern. Hon har givit ut böcker i form av reseskildringar och arkeologiska rapporter, har en betydande del i vår historia och deltog tillsammans med Winston Churchill vid fredskonferensen i Kairo 1921.

 

Avnsitt 179: Mata Hari
Historien om den holländska kvinnan som blev känd som Mata Hari. Hon bor under en tid i Indonesien och väl tillbaka i västvärlden uppträder hon med vad som ses som exotiska danser, vilket till viss del – enligt min mening – har format västvärldens syn på orientalisk dans i allmänhet.

Maria GranströmhistoriaKommentera
Vad är haremsdans?
 

Lite då och då får jag höra eller läsa det romantiserade begreppet ”haremsdans” för att måla upp en bild av orientalisk dans. När idén om den mystiska orienten spreds till västvärlden under 1800-talet var den knappast tillförlitlig. Stämmer bilden nedan överens med vad haremsdans är? De västerländska författare, ambassadörer och konstnärer som reste till Mellanöstern släpptes knappast in i ett harem, vilket gjorde det omöjligt att ge en rättvis bild.

Målning av J.G. Delinourt, 1800- 1900-tal.

Jag vill här försöka ge en beskrivning av vardagslivet i Sultanens harem i det Osmanska riket, eftersom det nog är det många tänker på när de hör ordet harem. Tiden vi rör oss i är 1200-tal till tidigt 1900-tal och det förekom givetvis skillnader i haremet under den tiden. Det fanns även ”vanliga” harem i i stort sett alla muhammedanska hem fram till 1900-talets början, d.v.s. en avskild del i hemmet för kvinnor, inte helt olikt de i en del kristna och judiska hem. Jag varnar för att texten nog inte ger samma romantiska föreställning som vi i regel har.

Ordet harem kommer från ”haram” och betyder ungefär ”det förbjudna”. Harem syftar ofta på den avskilda och bevakade del av hemmet där kvinnor, barn och tjänstefolk levde. Motiveringen till denna avskildhet var att kvinnan var opålitlig och skulle lura, locka eller förföra mannen – på samma sätt som Eva lurar Adam i Edens lustgård. Avskildheten var alltså inte för att skydda kvinnan utan snarare för att skydda mannen från moraliskt förfall.

Haremet var en avskild del av sultanens palats som befolkades av unga flickor som bevakades av eunucker; manliga slavar eller krigsfångar som kastrerats före puberteten. Medelåldern i haremet var 17 år och flickorna var aldrig av islamsk härstamning. Det var unga flickor som såldes som slavar. Föräldrar som sålde sina döttrar ansåg att det lugna lyxiga livet i avskildhet skulle trygga deras framtid. Väl framme i sultanens harem undersöktes de kvinnliga slavarna för att bli godkända av sultanmodern. De gavs nya namn som anspelade på någon del av deras personlighet eller yttre attribut och var tvungna att övergå till islam. Om någon av dessa slavinnor visade sig särskilt begåvad fanns möjlighet att klättra i rang och få lära sig dansa, spela instrument och läsa poesi.  

Men det var givetvis inte frid och fröjd i haremet. Tvärtom bestod det av en strikt hierarki och stor fara för den som klättrade i rang. En slavinna som födde sultanen en son hade möjlighet att själv bli nästa sultanmoder om sonen tillträdde tronen. Detta förutsatt att sonen överlevde de cirka tolv år som de fortfarande skulle leva i haremet.
       Om det redan fanns en sultaninna och sultanen fick en ny favorit bland sina slavinnor, uppstod givetvis rivalitet och det finns föga förvånande många exempel på brutalt våld, giftmord och en mängd mord i form av dränkning, för att behålla sin ställning så nära sultanen som möjligt. När en ny sultan tillträdde flyttades den förra sultanens hustrur med följe ut från haremet till den del av palatset som kallades ”De oönskades palats” eller ”Tårarnas hus”.

 

Hur var det då med haremsdansen?

Som tidigare nämnts fick de slavinnor som visade sig extra begåvade lära sig dansa. När det var dags för en dansföreställning i Sultanens hall var det alltid en grupp av tolv flickor; en ledare, tio dansöser och en elev. Dansdräkten var en djupt urringad blus av tunn muslin, väst i sammet och en vid lång kjol. Under sent 1700- och tidigt 1800-tal lät sultan Selim III franska dansmästare och musiker lära upp haremets flickor i europeiska danser.
       Det franska inflytandet i hovet fortsatte ytterligare en tid då Sultan Mahmud II:s mor var fransyska* som så många andra kidnappats och sålts som slav.
       En haremsdam, 1850-1936, återger även att hon tillsammans med prins Murads syster dansade polka i palatset.

 

Redan här ser vi alltså hur europeiska influenser gjort intåg i sultanens harem, vilket gör det svårt att prata om en ursprunglig och traditionell stil. Som redan nämnts var slavinnorna aldrig av islamsk härkomst. En av de mest kända sultaninnorna, Hürem, tros ha varit en rysk slav från Ukraina och hennes ursprungliga namn var Roxelana. En senare sultaninna, Kösem, var av grekisk härkomst och det finns skriftliga källor som nämner tjerkessiskor, georgiskor och kvinnor från Abchazien.
       Så hur kan dansen i haremet ha sett ut om det uteslutande bestod av flickor som hade sitt ursprung i alla möjliga länder förutom just de islamska?
       Jag har inget svar men vill väcka frågan nästa gång ni hör någon referera till orientalisk dans som haremsdans.

 

- Jag vill givetvis gärna rekommendera Historiepoddens avsnitt 130 om “Osmanernas harem”.

 * Enligt författaren var hon kusin till Josephine Bonaparte, d.v.s. hustrun till Napoleon Bonaparte, s. 62.

____________________________

Informationen är hämtad ur boken ”Harem – världen bakom slöjan” av Alev Lytle Croutier.
Författaren föddes i Turkiet men flyttade som artonåring, 1963, till USA. 1978 besökte hon på nytt Turkiet och beslöt sig för att granska de öden som hennes mor- och farföräldrar delade med otaliga kvinnor genom århundraden; hon beslöt sig för att med hjälp av böcker, brev, reseskildringar, tavlor, fotografier och intervjuer ta reda på hur livet i ett harem såg ut.

 

 

 
Maria Granströmhistoria, internationella kvinnodagen, orientalisk dans, feminism kommentar
A spontaneous trip to Iran (Part 3 of 3) - Reflections
 

Part 3 - Reflections before and after the trip

Because of the image of the Middle East that TV and social media gives us I must say it felt kind of nervous to go, especially with this short notice. What about visa? How should I speak to people? What should I wear? Am I allowed to wear pants? Do I have to cover both my neck and hair? Helia made me calm about all these things and everything went really smooth and I could even get the visa easily when arriving at Teheran airport. All the people I met were so kind and also curious about what I was doing in Iran. It started with a mother and her daughter right beside me at the plane and people continued to ask me what I was doing in Iran, where I was from, if they could take pictures with me and someone even asked me where my guide had gone.

Together with Helia in Teheran.

Of course cultures looks different from one place to another. One thing I noticed was the calm and kind of restrained way of behaving, both women and men. There were no big gestures or callings in town or at the streets. When we went to the home of some of Helia’s friends everything was more relaxed and casual, but there still was this calmness.

         I felt that all the places we visited had a great sense of culture and history. When we travelled by car (which we did for many many hours) there was always Persian music on the radio. All and all I could count to three times that I heard English music, which I think is a huge difference from Sweden where most music is in English and people even use English sentences instead of using Swedish words quite a lot.

In Sweden we have a long history of connecting with Iran, which I’m very happy about. Some facts from Ashk Dahlén’s introduction to the Swedish book “Iran – från dåtid till nutid”:

 

 

Findings from for example Gotland bear witness that vikings have been trading goods with Iran for a long time. In the end of the 17th century commercial relations were made between Sweden and Iran. From 1911 Sweden also helped to set up schools for officers and a gendarmerie in Iran. Three years later the gendarmerie had gone from 200 officers to 8900 men, of which 36 were Swedes. The connection with Sweden grew even stronger and in 1919 the first Persian diplomatic mission was opened. Ten years later the first Swedish embassy opened in Teheran. Since the 1930s studies of Persian philology and literature has been available at Uppsala University and in 1971 the Swedish Crown prince Carl XVI Gustav participated, among other monarchs, at the of 2500 year anniversary of the throne decay of Kyros the Great at Persepolis.

Armor from the Zand Dynasty (1750-1794), at Shiraz Museum.

On our way to the cave of Shapour we passed by a tree that seemed to be growing out of a rock.

 

Evening sun in Persepolis.

So, what did I bring back with me?
The last day in Teheran we visited a book- and CD-store where I could buy some addition to my bookshelf. I bought a bunch of new CDs, poem collections by Saadi and Khayyam, as well as two books with lots of information about old historical findings form over ten thousand years ago. I’d like to read more about findings and the religious beliefs that existed before Islam and compare them to other parts of the world, and not the least in Scandinavia.
      In a pre-Islamic belief there was an idea of a “tree of the worlds”, quite close to the beliefs of the Nordic idea of Yggdrasil, as well as the idea of the world getting destroyed and reborn that reminds me of Ragnarok and so on. Yet, I don’t want to say too much since I’ve not yet read that much about it.

But one thing I know for sure is that I want to continue to learn more about this country’s culture and history and I definitely want to go there again!

Who is Helia?

Helia is a Master of Persian dance, my main teacher in Persian dance and also a very good friend of mine. She was born in Shiraz, Iran and decided to dedicate her life to Persian dance. Like no other, Helia possesses the ability to connect with the hearts of her audience, by sharing the art of Persian Dance.

 
Maria Granströmpersisk dans, historia, helia dance companyKommentera
En spontanresa till Iran (Del 3 av 3) - Reflektioner
 

Del 3 - Reflektioner innan och efter resan

Tillsammans med Helia i Teheran.

Med tanke på den bild som ges av Mellanöstern i media var det ganska nervöst att åka dit, särskilt med så kort varsel. Hur det skulle gå med visum? Hur bör jag tilltala människor? Vad skulle jag ha på mig? Får jag använda byxor? Måste jag täcka både hals och hår? Helia lugnade mig och väl på plats var allt hur lugnt som helst. Alla jag mötte var vänliga och det började redan så snart jag hade satt mig på planet då en mor och dotter som satt bredvid mig av nyfikenhet frågade vad jag skulle göra i Iran. Nyfikenheten höll i sig på de olika platserna vi besökte och då och då frågade några varifrån jag kom, om de fick ta bilder tillsammans och någon frågade till och med vart min guide tagit vägen.

Kulturer mellan olika platser i världen skiljer sig ju ofta. En sak jag reagerade på var det återhållsamma, särskilt hos kvinnor men även hos män. I det offentliga rummet var det aldrig stora gester, sällan exalterade utrop eller liknande. När vi sedan var hemma hos någon av Helias vänner var allt mer avslappnat, men ändå fanns det återhållsamma och lugna.

Jag upplevde att kultur och historia genomsyrade alla platser vi besökte. När vi reste mellan platserna spelades alltid persisk musik. Jag kunde räkna till totalt tre tillfällen då jag hörde engelskspråkig musik, vilket jag tycker är väldigt stor skillnad från Sverige där musik ofta är på engelska, för att inte tala om vardagsspråk där engelska ord och fraser ofta slängs in istället för att säga det på svenska.

I Sverige har vi en lång historia av kontakt med Iran, vilket gläder mig mycket. Några korta fakta från Ashk Dahléns inledning i Kent Eklinds bok ”Iran – från dåtid till nutid”:

Vikingar hade bedrivit handel i Iran, vilket bland annat gotländska fynd i form av silvermynt vittnar om. I slutet av 1600-talet upprättades kommersiella förbindelser mellan Sverige och Iran. Från 1911 hjälpte Sverige till att inrätta en officersskola samt ett gendarmeri i Iran. Tre år senare hade gendarmeriet uppgått till runt 200 officerare och 8900 man, varav 36 svenskar. Kontakten med Sverige stärktes och 1919 invigdes den första persiska diplomatiska beskickningen i Sverige. Tio år senare stod den första svenska ambassaden i Teheran klar. Sedan 1930-talet har studier av persisk filologi och litteratur bedrivits vid Uppsala universitet och 1971 deltog, bland många andra monarker och statsmän, dåvarande svenske kronprinsen Carl XVI Gustav vid 2500-års jubileet av Kyros den stores tronbestigning i Persepolis.

På muséet i Shiraz fanns delar av en rustning från Zanddynastin (1750-1794).

På väg till Shapourgrottan såg vi ett träd som till synes växte direkt ut en klippa.

Solnedgång i Persepolis.

Så vad har jag tagit med mig?
Den sista dagen i Teheran tog vi en tur till en bok- och skivaffär där jag kunde handla en del. Jag köpte ett gäng CD-skivor, en diktsamling av Saadi och en av Khayyam, samt två böcker som kan liknas vid kataloger över tiotusenåriga fynd gjorda i olika delar av Iran. Genom böcker kan vi upptäcka likheter kulturer emellan, vilket jag fascineras över. Jag skulle vilja läsa mer ingående om olika fynd och den tro som rådde innan islam, samt jämföra dessa med motsvarigheter i andra delar av världen. I en för-islamsk tro ingick bilden av ett ”världsträd”, inte helt olikt asatrons Yggdrasil, även idén om världens periodiska undergång i stil med Ragnarök och så vidare. Jag vill dock inte säga så mycket då jag känner mig inte särskilt insatt i ämnet ännu.

En sak jag vet säkert är att jag vill fortsätta läsa om landets kultur och historia och jag vill definitivt resa tillbaka!

Vem är Helia?

Helia är en internationell artist inom persisk dans, min huvudlärare i ämnet och även en mycket god vän. Hon är född i Shiraz, Iran och har vigt sitt liv åt den persiska dansen. Hon har förmågan att fånga publikens hjärtan genom att dela med sig av den persiska dansens konstform på ett sätt som ingen annan kan.

 
Maria Granströmpersisk dans, historia, helia dance companyKommentera