En spontanresa till Iran (Del 2 av 3) - Shapour I
Del 2 - Shapourgrottan
När vi satt i bilen mellan Esfahan och Shiraz lyssnade jag föga förvånande på Historiepodden och valde två gamla avsnitt som behandlade olika delar av Irans historia. I avsnitt 53 om Det Sassanidiska Persiens födelse nämner Daniel Hermansson i förbifarten att det strax utanför Shiraz finns en grotta högt upp i ett berg med en staty av Shapour I. Jag frågar lite försiktigt Helia om vi skulle ha tid med en liten utflykt även dit men det var tveksamt om vi skulle hinna med det med tanke på vårt ganska fullspäckade schema.
Vem var då Shapour I? Shapour I var son till Ardeshir I och den andre regenten under den sassanidiska eran, c:a år 242-270 e.v.t. Han var framgångsrik i strider och tillfångatog den romerske kejsaren Valerianus (vilken var den första romerska kejsare att någonsin tillfågatas). Somliga berättelser säger även att Shapour lät flå Valerianus och fylla honom med halm och placera honom till allmän åskådan. En annan version är att Valerianus själv sökt upp Shapour efter ett myteri bland de sina*.
Efter att ha tagit reda på lite mer om denna staty fick jag klart för mig att den var belägen i en kalkstensgrotta en bit utanför staden Bishapur, drygt två timmars bilfärd från Shiraz. Statyn är daterad till 260-talet och är den största statyn som återfunnits från den sassanidiska eran. Den är uthuggen ur en gigantisk stalagmit och mäter 6,7 x 3,4 meter. Själva grottan ligger 800 meter över bergets fot, vilket motsvarar c:a 1280 meter över havet och det beräknas ta ungefär 90 minuter att promenera upp.
Helia hade redan sett statyn ett par gånger, däremot hade inte Hassan det, så strax innan klockan fem en morgon hade vi beställt taxi och begav oss mot Bishapur. Anledningen till den tidiga tiden var helt enkelt att undvika 50-gradig värme som temperaturen kan komma upp i dagtid i området. Strax innan klockan åtta var vi framme vid bergets fot och efter att bara ha gått en kvart kom en guide ikapp oss. Han erbjöd sig att visa oss en genväg uppför berget. Denna genväg skulle gå snabbare men var knappast lättare. Jag begrep aldrig hur han kunde veta hur vi skulle gå, men efter att ha gått samma sträcka i sju år – såsom han gjort – kan man kanske sin sak…
När vi gått en bit och såg upp mot grottöppningen kunde jag inte föreställa mig att den var 30 meter bred och 15 meter hög – den såg fortfarande pytteliten ut och jag undrade hur tusan vi skulle ta oss in. Efter mycket pustande och floder av svett nådde vi så trappan som slutligen ledde upp till grottöppningen. Jag hade ju redan läst om statyn och sett bilder men jag kunde ändå inte föreställa mig känslan när jag tog de sista stegen uppför trappan och först såg huvudet av statyn och sedan resten av kroppen. Det var magiskt. Så många hundra år av historia på en så avlägsen plats – ”han måste ändå ha sett en hel del” tänkte jag.
Vår fantastiska guide gjorde i ordning te, Hassan vilade och jag sprang omkring med min kamera och fotade och filmade från alla möjliga vinklar. Efter lite fika undrade så guiden om vi även ville bege oss in i grottan. Givetvis!
Det var fullständigt kolsvart och garanterat livsfarligt att ge sig in själv. En liten hink var uppställd för att samla upp vatten som droppade från grottans tak – klart en måste smaka. Vi kom fram till diverse stup där det inte gick att se någon botten och vidare ut i en annan ände av grottan med otroligt vacker utsikt över byn nedanför.
Väl ute ur grottan insåg vi att det var dags att bege sig nedåt igen, tillbaka mot bilen. Promenaden ner tog nästan lika lång tid som upp och klockan var runt 12, så det var betydligt varmare än på vägen upp. Vid ett tillfälle satte jag mig på huk för att fotografera och riktigt kände hur benen skakade av trötthet – men allt var värt det och jag skulle utan tvekan göra om det!
Jag vågar nog påstå att jag inte bara känt, utan snarare gång på gång blivit översköljd av historiens vingslag under resan. Platserna vi besökt fullkomligt sjuder av kultur och historia och jag önskar att fler fick ta del av den, varför jag gör ett försök att sprida lite av det jag upplevt.
_________________________________
*Kent Eklind ”Iran - från dåtid till nutid”